Jag kan inte påstå att de här veckorna varit livsomvälvande. De har varken varit en himmelsk upplevelse eller en vandring i dödsskuggans dal.
Allt har kännts ungefär som vanligt. Lite mer irriterat kanske. Störande att inte kunna köpa allt det där som annars är så självklart. Vantarna när det börjat bli minusgrader, sladden till teven så att man kolla på film via datorn, gymkortet, klippningen. Allt det där utöver det livsnödvändiga. Men samtidigt vet jag ju att jag har så mycket mer än jag kan önska mig.
I går morse varslade ståljätten Sandvik tusen personer i Sverige. Niohundra i min gamla hemstad, Sandviken.
Säkert hälften av mina vänner i "Viken" jobbar direkt eller indirekt åt Sandvik. Ingen vidare julklapp. För många av dem blir "köpfasta" inget experiment, utan en nödvändighet för att få ekonomin att gå ihop.
/Daniel
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja visst är det hemskt med varslen. I min hemkommun ska flera hundra varslas, listorna är inte klara än. Taxi och andra serviceyrken har redan märkt hur folk börjat snåla. Kanske det är dags att köpa sig ur krisen? Vi som fortfarande har pengar kvar, alltså.
Skicka en kommentar