Måste ha? Nej, inte alls!

Tidningshögen hade vuxit sig ganska stor på köksbordet, och hotade att svämma ut över den ytan vi behöver för att kunna äta. Så där kan det bli när jag är borta och jobbar. Så i fredags bad maken mig ta itu med högen. Jag skrapade lite trött på ytan. Han bad igen att jag skulle ta itu med blaskorna. Jag gjorde det, och underst i högen fanns en ny katalog från min favorit-kläd-leverantör! Maken flinade. Och jag började bläddra och dregla.
I många modebloggar skriver blondinerna som är 30 minus om hur de sett något de "bara måste ha". Som om överlevnaden eller den mentala hälsan eller något annat viktigt hängde på det. Så där är det inte alls för mig när jag bläddrar i Gudrun-katalogen. Först slås jag av att det inte är något speciellt jag fastnar för. Sedan tycker jag att det är SÅ HÄFTIGT att en av fotomodellerna faktiskt är 97 år gammal. Hon är bara med på en enda bild, men ändå. Sen funderar jag på hur trist det är att gå i butiker och prova sånt som designats för vidjesmala tonåringar. Det blir liksom inte bra på mulliga 46-åringar, varken modell eller material. Man köper en tröja som matchar en annan tröja man hade, eller en kjol som visar sig matcha ett par långbyxor i garderoben.
Det är ungefär vid tredje genombläddringen som Gudrunkläderna börjar se lockande ut. Och det är ju så rasande smart uträknat - företaget bygger värden och relationer. Vi kan rösta på månadens och årets Gudrun-kvinnor på hemsidan. Vi vet att det är miljöbra papper i katalogen och eko-bomull i tröjorna. Vi litar på att Gudrun har koll på sina indiska tillverkare ner till minsta underleverantör. Hon som är så bussig. Och till sist är det bara för att vi är så solidariska kompisar som jag beställer för en tusenlapp eller två.
Men inte den här gången. Kanske nästa katalog. Eller så väntar jag till rean. För efter sexton år har dom mig fast. Hon är inte min kompis. Hon är en smart företagare. De vackert mönstrade knästrumporna går inte att dra upp över ankeln ens, men jag har inte orkat skicka tillbaka dem.
Och egentligen måste jag inte ha något alls.
/Erika